Stjärn Rolf

För bara några dagar sedan fyllde jag år. Då känns oändligheten liten i jämförelse med tiden. Men det borde ju vara tvärtom?

Jag tänkte spendera dagen med att hjälpa den Vithåriga Tysken att bygga sin mur som ska skilja vårt grannskap mellan öst och väst. Jag var nämligen lite arg på den blinde dansken mitt emot.
Rolf hade tidigare hotat med att ringa emigrationsverket. Men ett liv utan mångkultur är som att spendera vardagen i ett IKEA-hus i 8 timmar därför att vädret ute är svinkallt. Det visste Rolf. Men han visste också att danskar var onda, framför allt de blinda.

Men dagen blev helt annorlunda. När jag kom ut från lägenheten blev allting mörkt, som en solförmörkelse. Bara en enda stjärna på himlen gav ett litet ljus över huvudet, men det var nog för att upptäcka den magiska katten som lurade i busken bakom tvättstugan.

Jag tänkte precis gå tillbaks in när någon plötsligt tog tag i min axel. Det var Rolf. Han tittade på mig med sina hasselnöts-bruna ögon och en gammal tår flöt ner från hans kind.
"Den där stjärnan är din present från mig"
Jag tittade upp mot den och insåg att det var det finaste jag någonsin fått.
Rolf log och sade stilla "Du är gammal nog att göra dig av med mig nu".
Jag förstod inte vad han menade, men jag insåg att ingenting skulle bli sig likt igen. Jag svarade genast: "Du är den som delar mina jävla hav. Du är min bro över onda problematiska vatten. Du är den Brutus som aldrig högg mig i ryggen"
Rolf torkade bort sin tår, stegade sakta framåt mot mig och vi kramades manligt, men mjukt.

"Den där stjärnan är vår vänskap och den kommer aldrig egentligen att slockna, den betyder mer för oss än vad den gör för galaxen den tjänar"
Rolfs ord fick mina ögon att vattnas och jag insåg att tiden är liten när oändligheten inte betyder någonting, men stor när den skiter i allt annat än oss själva.

Till sist föll stjärnan, sakta, som en droppe öl när den tvingas ur burken. Rolf sjönk ihop på marken, jag kände hela världen snurra runt omkring mig. Jag lyckades få fram mobiltelefonen och slå de små siffrorna som nu betydde allting: 112

Jag önskar att oändligheten hade varit större än tiden, bara för en liten tid.

Pensions Rolf

Rolf känns så levande att det ibland känns som att jag är död.
Det fick jag bekräftat i torsdags då han var tillbaks från Trondheim med pilgrimsmärket tatuerat på högra armen, lite till vänster.

Det var nämligen dags för kravall. Det är lika kul som det inte låter i teorin, men i praktiken. Jag försökte övertala Rolf att studenter oftast avskyr människor från äldre generationer. Rolf blåste rök i mitt ansikte från en cigarr, tittade mig i ögonen och sa stilla: "När det är fest...är vi alla lika gamla".

Jag förstod att han hade rätt och vi kramades en liten stund, inte för länge.
Kvällen blev också lyckad, vi var på förfest hos en liten ekonom vid namn Johannes. Han spelade mest schack mot sin dator och vann genom att hitta fusk på internet. Det respekterar jag.

Väl inne på kårallen var vi fulla och glada, Rolf gjorde att jag kände mig äldre, större, inte så blyg. Efter en stund hittade jag även henne: Kvinnan i mina drömmar. Mina rockenroll-blå ögon tittade rakt in i hennes emopop-gröna och jag var kär. Tyvärr så svepte Rolf in med en ostig kommentar "Hej Rolf, jag har en kula från andra världskriget i låret" Hon blev självklart imponerad och lämnade festen tillsammans med Rolf. Jag fick spendera kvällen med en full tjock holländska, jag ville inte ligga med henne.

Dagen efter ringde Rolf och pratade om festen. Jag frågade hur det hade varit med kvinnan i mina drömmar som nu var Rolfs verklighet. Rolf berättade att det hade varit uselt. Han hade tänkt på sin fru hela tiden. Han avskyr sin fru och tycker att hon är ungefär lika sexig som en missfärgad ostboll.

Det hela fick mig att förstå att gamla människor redan är förstörda.

Därför borde pensionssystemet försämras.