En ängel hälsade på från en tid då vi var svin, den var mörkhyad och hade coca-cola kedjor i vingarna. Jag grät och såg vår samtid brinna ner, sen vaknade jag.
Utanför har det regnat i åratal. Det är december igen och här ligger jag, frusen, förkyld och flämtar fram en viskning som handlar om kommersiell befruktan. Ja Maria, jag talar om dig!
Jag lyckades nästan ta mig hela vägen till universitetet innan jag föll ihop med akut lunginflammation. Luften sved när jag andades och det var helt enkelt bara att kasta benen handlöst bakåt och armarna benlöst i famnen på en flaska starkglögg och den varma sängen.
Rolf har varit här och hälsat på, försökt skydda mig från yrselbomben. Problemet var bara att även Rolf föll handlöst för den varma drycken: Glögg.
Jag började falla i yr, febrig och berusad dröm när Rolf precis tog ton angående Kyoto-avtalets brister, Ingvar Carlssons briljanta bostadspolitik och hans eget drömsamhälle. Jag sjönk djupare ner i ett insiktsfullt moln av vibrerande ideologiska själar.
Plötsligt var jag där. I rolfs vision av framtiden. Världen är inte längre som den brukade vara. Alla bor i korridorer, ungefär som studenter. Det finns mängder korridorer i världen och i varje bor ungefär 100.000 människor. Utanför korridorerna råder anarki, dit blir man skickad om man bryter mot regler, eller frivilligt om man är rebell nog att utforska det okända.
Världen kontrolleras av fyra människor: Jocke Berg, Thåström, Göran Rosenberg och Gustav Fridolin. En sorts totatilär kommunism råder där alla människor får poäng att handla saker för. Tekniska prylar, bättre möblemang och annat gods. Alkohol, livsmedel och droger delas ut till alla. En viss mängd varje vecka. Alla har samma arbete och jobbar skift, cirka åtta timmar i veckan som barnpassare, städare eller reparatörer av saker som gått sönder i korridoren.
Det finns inga familjer, barnen tillhör alla och det är sträng uppvaktning av barnafödseln. Livsmedel pumpas in genom ett företag som kallas ROLF, "Reliable Oral Love Foundation" som får in råvaror av anarkister i utbyte mot enkla vapen, som är oerhört dyra. Råvaror är anarkistvärldens svar på Marilyn Monroes trosor.
Världen är sponsrad av ett krig utanför, men innanför väggarna råder harmoni, fred och jämlikhet mellan kön och raser. Men inget vet någonting förutom DE FYRA.
Jag vaknade upp alldeles kallsvettig och yrandes. Rolf satt på sängen och stirrade på mig, sedan öppnade han munnen och viskade lugnt "Ibland kan det vara skönt att inte veta att din avföring hamnar rakt ner i någons huvud"
Det var då jag insåg att Karl Marx hade en poäng när han sa: "Med så många kapitalistiska munnar att mätta är det inte konstigt att världen blir full med blå skit"
Men bara minuterna senare vaknade jag med hoplimmade ögon och insåg att det var en låt framförd av Snoddas.
onsdag 5 december 2007
onsdag 21 november 2007
Grattis Rolf
Den här veckan har jag levt på impuls. Den här veckan har jag släppt kontrollen till alkoholen och någonting som finns i mig. Någonting som får Charlie Manson att framstå som en flickscout.
En god vän till mig fyllde år och framtiden är bortom kontroll. Den sista gnistan ungdom är på väg att försvinna ifrån oss. Jag insåg det långt tidigare, kanske för 5 år sen, men det såg enkelt ut på håll.
Jag och Rolf var på sittningen, vi satt långt ifrån varandra men hade redan innan festen bestämt oss för att kommunicera via teckenspråk. Drick mer, snygg tjej, bra tal, torka bort matfläcken från tröjan. Ingenting slank undan vår unika tillbedjelse för vänskapen. Det var en jävligt rolig kväll. Okända människor som blev fulla tillsammans med ökända människor. Skålar för borgerligheten, kommunistiska dråp-skämt och avklädda överraskningar.
När sittningen var över var det dags för mig och Rolf att ragga. Vi var välklädda, förbisedda kanske, men ovälkommet snygga för de flesta kvinnorna.
Rolf började redan jakten, han berättade om sina vapen, sin tid i Saint Tropez, om att ge sig själv en chans. Jag berättade om min Vennegoor of Hesselink-planch, min onda vän inombords, min förhoppning om gratis Gin till folket, min tid i det gotländska regementet.
Men alla sa alltid Nej. Men det spelar ingen, ingen, ingen roll. Inte just nu. När världen går vidare.
Rolf och jag struntade i allt det där, vi slängde i oss tre snabba shots, hoppade upp på dansgolvets scen, frågade DJ:n om han kunde få oss att dansa hela natten och önskade "Walk of Life" med Dire Straits. Vi dansade till 3 på natten. Till sist dansade jag med en snygg tjej, hon talade spanska. "Ablo huelva signorita" sa jag till henne och hon svarade med en sexig blinkning.
Plötsligt kände jag en kall hand greppa tag om min nacke och bakom mig stod en biffig karl med ont ansiktsavtryck. Jag sprang därifrån, hann inte ens hämta ut min kavaj från garderoben. Jag undrade var Rolf var, min kraft började sakta sina ut och mina whiskeyben slutade fungera. Rolf hade lämnat mig, inte konstigt att jag var rädd. Jag glömde bort att andas.
Fyra biffiga killar samlades runt omkring mig. Min sista gnista hopp var att synas, att bli sedd. Men jag orkade inte slåss, allt var bortom min kontroll. Rolf lämnade mig ensam. Det var över.
Precis då skulle jag bli slagen, sparkad. Kanske dödad. Killen från dansgolvet höjde handen och var precis på väg att slå till... När det hände. Gud hade kickat heroin. Min bröstkorg bultade till och ut hoppade en liten tvättbjörn. Den slogs, klöste i ansiktet och släppte lös all ondska som jag haft inom mig. Rolf kom springade. Han började också slåss, mellan varje slag gav han mig en blinkning. Till sist låg alla fyra killarna där, med söndermosade ansikten. Med brutna revben. Med en dyr tandläkarräkning att vänta eller fina försäkringspengar att råna staten på.
Rolf, jag och tvättbjörnen gick hem.
Alla blir äldre. Världen går vidare. Alla kommer dö. Men vi kommer alltid leva för vänner, musik, sex och VÅLD.
Det var då jag insåg att ålderdomens vishet inte är ett substitut för ungdomens pornografiska livstil. Jag kan bli äldre för evigt.
Jag önskar Dan och Dan grattis till 25 år.
En god vän till mig fyllde år och framtiden är bortom kontroll. Den sista gnistan ungdom är på väg att försvinna ifrån oss. Jag insåg det långt tidigare, kanske för 5 år sen, men det såg enkelt ut på håll.
Jag och Rolf var på sittningen, vi satt långt ifrån varandra men hade redan innan festen bestämt oss för att kommunicera via teckenspråk. Drick mer, snygg tjej, bra tal, torka bort matfläcken från tröjan. Ingenting slank undan vår unika tillbedjelse för vänskapen. Det var en jävligt rolig kväll. Okända människor som blev fulla tillsammans med ökända människor. Skålar för borgerligheten, kommunistiska dråp-skämt och avklädda överraskningar.
När sittningen var över var det dags för mig och Rolf att ragga. Vi var välklädda, förbisedda kanske, men ovälkommet snygga för de flesta kvinnorna.
Rolf började redan jakten, han berättade om sina vapen, sin tid i Saint Tropez, om att ge sig själv en chans. Jag berättade om min Vennegoor of Hesselink-planch, min onda vän inombords, min förhoppning om gratis Gin till folket, min tid i det gotländska regementet.
Men alla sa alltid Nej. Men det spelar ingen, ingen, ingen roll. Inte just nu. När världen går vidare.
Rolf och jag struntade i allt det där, vi slängde i oss tre snabba shots, hoppade upp på dansgolvets scen, frågade DJ:n om han kunde få oss att dansa hela natten och önskade "Walk of Life" med Dire Straits. Vi dansade till 3 på natten. Till sist dansade jag med en snygg tjej, hon talade spanska. "Ablo huelva signorita" sa jag till henne och hon svarade med en sexig blinkning.
Plötsligt kände jag en kall hand greppa tag om min nacke och bakom mig stod en biffig karl med ont ansiktsavtryck. Jag sprang därifrån, hann inte ens hämta ut min kavaj från garderoben. Jag undrade var Rolf var, min kraft började sakta sina ut och mina whiskeyben slutade fungera. Rolf hade lämnat mig, inte konstigt att jag var rädd. Jag glömde bort att andas.
Fyra biffiga killar samlades runt omkring mig. Min sista gnista hopp var att synas, att bli sedd. Men jag orkade inte slåss, allt var bortom min kontroll. Rolf lämnade mig ensam. Det var över.
Precis då skulle jag bli slagen, sparkad. Kanske dödad. Killen från dansgolvet höjde handen och var precis på väg att slå till... När det hände. Gud hade kickat heroin. Min bröstkorg bultade till och ut hoppade en liten tvättbjörn. Den slogs, klöste i ansiktet och släppte lös all ondska som jag haft inom mig. Rolf kom springade. Han började också slåss, mellan varje slag gav han mig en blinkning. Till sist låg alla fyra killarna där, med söndermosade ansikten. Med brutna revben. Med en dyr tandläkarräkning att vänta eller fina försäkringspengar att råna staten på.
Rolf, jag och tvättbjörnen gick hem.
Alla blir äldre. Världen går vidare. Alla kommer dö. Men vi kommer alltid leva för vänner, musik, sex och VÅLD.
Det var då jag insåg att ålderdomens vishet inte är ett substitut för ungdomens pornografiska livstil. Jag kan bli äldre för evigt.
Jag önskar Dan och Dan grattis till 25 år.
lördag 3 november 2007
Sjukhus Rolf
Alla talar om dig Rolf. Livet är som en ölburk: Man dricker ur den men vill alltid ha mer, men de sista dropparna av det goda, är det som förstör hela smaken av nästa.
Jag satt tyst för mig själv som jag i princip hade gjort hela veckan. Bara suttit och runkat min nyrakade skalle. Det ser förjävligt ut, men det känns himmelskt. Jag hade precis gett upp hoppet om att någonsin få se Rolf ligga och vila på vägen igen då någon knackade på dörren med 5 starka knackningar och en svag. Jag öppnade hoppfullt dörren och fick en märklig syn.
Där stod den Vithåriga Tysken, den Blinde Dansken, Damen från turkkiosken, Den översexuella gamla kvinnan från gymmet, den Indiske Mannen och hans fru, som jag kallar den Indiske Frun. Utan att vara nedvärderande på något avskyvärt sätt.
De hade samlats för att hjälpa Rolf, vi skulle med gemensamma krafter åka till sjukhuset och väcka honom från de dödas rike. Vi äntrade den Vithåriga Tyskens volkswagen-buss och åkte, förbi bilar som ville sinka oss. Förbi människor som pekade finger. Förbi affärer som lockade oss med nedsänkta priser på glödlampor och apotekarläsk. Hela världen var emot oss.
Till sist var vi framme. Med bestämda steg klampade vi in på avdelningen: "Gamla människor, som kanske överlever i några dagar". I ett litet mörkt rum låg Rolf, livlös och naken. Jag bad de andra att stanna utanför en liten stund och gick sedan in i rummet iförd mina billiga Vans-kopior på fötterna som automatiskt förde min steg mot den lilla sängen.
Jag tog Rolfs hand, smekte den försiktigt och sjöng "Tra La La Lilla Molntuss" med en Damian Rice-influerad stämma. Rolf låg fortfarande helt stilla.
Jag kände att allting var slut och tänkte precis dra ur sladden när Rolf plötsligt öppnade ögonen och sträckte fram handen. "Hej, Rolf, en kopp kaffe skulle inte vara helt fel, kära vän".
Jag trodde inte mina ögon, men skulle bli ännu mer överraskad när Rolf plötsligt hoppade upp ur sängen som en lax i ett vattenfall och öppnade fönstret. Rolf sträckte ut sin hand mot mig i en öppen gest. "När livet är över finns det bara ett sätt att få det under sig igen" Jag tog hans hand och plötsligt flög vi, långt över marken, svävade fram som asplöv under en stormig
höstdag. Mörkret föll över Linköping och under oss lyste ögonen från den magiska katten när han återigen var ute på äventyr i Rydsskogen.
Rolf sneglade bakåt mot mig och blinkade med ena ögot.
"Inatt kan vi med sanning säga... att tillsammans är vi oslagbara"
Det var då som jag insåg att med människor som mig och Rolf kan aldrig jämlikhetspolitiken utvecklas och kommunismen aldrig bli en världsideologi.
Vi flög hem och tittade på Dawsons Creek och insåg att Dawson antagligen är homosexuell.
Jag satt tyst för mig själv som jag i princip hade gjort hela veckan. Bara suttit och runkat min nyrakade skalle. Det ser förjävligt ut, men det känns himmelskt. Jag hade precis gett upp hoppet om att någonsin få se Rolf ligga och vila på vägen igen då någon knackade på dörren med 5 starka knackningar och en svag. Jag öppnade hoppfullt dörren och fick en märklig syn.
Där stod den Vithåriga Tysken, den Blinde Dansken, Damen från turkkiosken, Den översexuella gamla kvinnan från gymmet, den Indiske Mannen och hans fru, som jag kallar den Indiske Frun. Utan att vara nedvärderande på något avskyvärt sätt.
De hade samlats för att hjälpa Rolf, vi skulle med gemensamma krafter åka till sjukhuset och väcka honom från de dödas rike. Vi äntrade den Vithåriga Tyskens volkswagen-buss och åkte, förbi bilar som ville sinka oss. Förbi människor som pekade finger. Förbi affärer som lockade oss med nedsänkta priser på glödlampor och apotekarläsk. Hela världen var emot oss.
Till sist var vi framme. Med bestämda steg klampade vi in på avdelningen: "Gamla människor, som kanske överlever i några dagar". I ett litet mörkt rum låg Rolf, livlös och naken. Jag bad de andra att stanna utanför en liten stund och gick sedan in i rummet iförd mina billiga Vans-kopior på fötterna som automatiskt förde min steg mot den lilla sängen.
Jag tog Rolfs hand, smekte den försiktigt och sjöng "Tra La La Lilla Molntuss" med en Damian Rice-influerad stämma. Rolf låg fortfarande helt stilla.
Jag kände att allting var slut och tänkte precis dra ur sladden när Rolf plötsligt öppnade ögonen och sträckte fram handen. "Hej, Rolf, en kopp kaffe skulle inte vara helt fel, kära vän".
Jag trodde inte mina ögon, men skulle bli ännu mer överraskad när Rolf plötsligt hoppade upp ur sängen som en lax i ett vattenfall och öppnade fönstret. Rolf sträckte ut sin hand mot mig i en öppen gest. "När livet är över finns det bara ett sätt att få det under sig igen" Jag tog hans hand och plötsligt flög vi, långt över marken, svävade fram som asplöv under en stormig
höstdag. Mörkret föll över Linköping och under oss lyste ögonen från den magiska katten när han återigen var ute på äventyr i Rydsskogen.
Rolf sneglade bakåt mot mig och blinkade med ena ögot.
"Inatt kan vi med sanning säga... att tillsammans är vi oslagbara"
Det var då som jag insåg att med människor som mig och Rolf kan aldrig jämlikhetspolitiken utvecklas och kommunismen aldrig bli en världsideologi.
Vi flög hem och tittade på Dawsons Creek och insåg att Dawson antagligen är homosexuell.
onsdag 17 oktober 2007
Stjärn Rolf
För bara några dagar sedan fyllde jag år. Då känns oändligheten liten i jämförelse med tiden. Men det borde ju vara tvärtom?
Jag tänkte spendera dagen med att hjälpa den Vithåriga Tysken att bygga sin mur som ska skilja vårt grannskap mellan öst och väst. Jag var nämligen lite arg på den blinde dansken mitt emot.
Rolf hade tidigare hotat med att ringa emigrationsverket. Men ett liv utan mångkultur är som att spendera vardagen i ett IKEA-hus i 8 timmar därför att vädret ute är svinkallt. Det visste Rolf. Men han visste också att danskar var onda, framför allt de blinda.
Men dagen blev helt annorlunda. När jag kom ut från lägenheten blev allting mörkt, som en solförmörkelse. Bara en enda stjärna på himlen gav ett litet ljus över huvudet, men det var nog för att upptäcka den magiska katten som lurade i busken bakom tvättstugan.
Jag tänkte precis gå tillbaks in när någon plötsligt tog tag i min axel. Det var Rolf. Han tittade på mig med sina hasselnöts-bruna ögon och en gammal tår flöt ner från hans kind.
"Den där stjärnan är din present från mig"
Jag tittade upp mot den och insåg att det var det finaste jag någonsin fått.
Rolf log och sade stilla "Du är gammal nog att göra dig av med mig nu".
Jag förstod inte vad han menade, men jag insåg att ingenting skulle bli sig likt igen. Jag svarade genast: "Du är den som delar mina jävla hav. Du är min bro över onda problematiska vatten. Du är den Brutus som aldrig högg mig i ryggen"
Rolf torkade bort sin tår, stegade sakta framåt mot mig och vi kramades manligt, men mjukt.
"Den där stjärnan är vår vänskap och den kommer aldrig egentligen att slockna, den betyder mer för oss än vad den gör för galaxen den tjänar"
Rolfs ord fick mina ögon att vattnas och jag insåg att tiden är liten när oändligheten inte betyder någonting, men stor när den skiter i allt annat än oss själva.
Till sist föll stjärnan, sakta, som en droppe öl när den tvingas ur burken. Rolf sjönk ihop på marken, jag kände hela världen snurra runt omkring mig. Jag lyckades få fram mobiltelefonen och slå de små siffrorna som nu betydde allting: 112
Jag önskar att oändligheten hade varit större än tiden, bara för en liten tid.
Jag tänkte spendera dagen med att hjälpa den Vithåriga Tysken att bygga sin mur som ska skilja vårt grannskap mellan öst och väst. Jag var nämligen lite arg på den blinde dansken mitt emot.
Rolf hade tidigare hotat med att ringa emigrationsverket. Men ett liv utan mångkultur är som att spendera vardagen i ett IKEA-hus i 8 timmar därför att vädret ute är svinkallt. Det visste Rolf. Men han visste också att danskar var onda, framför allt de blinda.
Men dagen blev helt annorlunda. När jag kom ut från lägenheten blev allting mörkt, som en solförmörkelse. Bara en enda stjärna på himlen gav ett litet ljus över huvudet, men det var nog för att upptäcka den magiska katten som lurade i busken bakom tvättstugan.
Jag tänkte precis gå tillbaks in när någon plötsligt tog tag i min axel. Det var Rolf. Han tittade på mig med sina hasselnöts-bruna ögon och en gammal tår flöt ner från hans kind.
"Den där stjärnan är din present från mig"
Jag tittade upp mot den och insåg att det var det finaste jag någonsin fått.
Rolf log och sade stilla "Du är gammal nog att göra dig av med mig nu".
Jag förstod inte vad han menade, men jag insåg att ingenting skulle bli sig likt igen. Jag svarade genast: "Du är den som delar mina jävla hav. Du är min bro över onda problematiska vatten. Du är den Brutus som aldrig högg mig i ryggen"
Rolf torkade bort sin tår, stegade sakta framåt mot mig och vi kramades manligt, men mjukt.
"Den där stjärnan är vår vänskap och den kommer aldrig egentligen att slockna, den betyder mer för oss än vad den gör för galaxen den tjänar"
Rolfs ord fick mina ögon att vattnas och jag insåg att tiden är liten när oändligheten inte betyder någonting, men stor när den skiter i allt annat än oss själva.
Till sist föll stjärnan, sakta, som en droppe öl när den tvingas ur burken. Rolf sjönk ihop på marken, jag kände hela världen snurra runt omkring mig. Jag lyckades få fram mobiltelefonen och slå de små siffrorna som nu betydde allting: 112
Jag önskar att oändligheten hade varit större än tiden, bara för en liten tid.
onsdag 3 oktober 2007
Pensions Rolf
Rolf känns så levande att det ibland känns som att jag är död.
Det fick jag bekräftat i torsdags då han var tillbaks från Trondheim med pilgrimsmärket tatuerat på högra armen, lite till vänster.
Det var nämligen dags för kravall. Det är lika kul som det inte låter i teorin, men i praktiken. Jag försökte övertala Rolf att studenter oftast avskyr människor från äldre generationer. Rolf blåste rök i mitt ansikte från en cigarr, tittade mig i ögonen och sa stilla: "När det är fest...är vi alla lika gamla".
Jag förstod att han hade rätt och vi kramades en liten stund, inte för länge.
Kvällen blev också lyckad, vi var på förfest hos en liten ekonom vid namn Johannes. Han spelade mest schack mot sin dator och vann genom att hitta fusk på internet. Det respekterar jag.
Väl inne på kårallen var vi fulla och glada, Rolf gjorde att jag kände mig äldre, större, inte så blyg. Efter en stund hittade jag även henne: Kvinnan i mina drömmar. Mina rockenroll-blå ögon tittade rakt in i hennes emopop-gröna och jag var kär. Tyvärr så svepte Rolf in med en ostig kommentar "Hej Rolf, jag har en kula från andra världskriget i låret" Hon blev självklart imponerad och lämnade festen tillsammans med Rolf. Jag fick spendera kvällen med en full tjock holländska, jag ville inte ligga med henne.
Dagen efter ringde Rolf och pratade om festen. Jag frågade hur det hade varit med kvinnan i mina drömmar som nu var Rolfs verklighet. Rolf berättade att det hade varit uselt. Han hade tänkt på sin fru hela tiden. Han avskyr sin fru och tycker att hon är ungefär lika sexig som en missfärgad ostboll.
Det hela fick mig att förstå att gamla människor redan är förstörda.
Därför borde pensionssystemet försämras.
Det fick jag bekräftat i torsdags då han var tillbaks från Trondheim med pilgrimsmärket tatuerat på högra armen, lite till vänster.
Det var nämligen dags för kravall. Det är lika kul som det inte låter i teorin, men i praktiken. Jag försökte övertala Rolf att studenter oftast avskyr människor från äldre generationer. Rolf blåste rök i mitt ansikte från en cigarr, tittade mig i ögonen och sa stilla: "När det är fest...är vi alla lika gamla".
Jag förstod att han hade rätt och vi kramades en liten stund, inte för länge.
Kvällen blev också lyckad, vi var på förfest hos en liten ekonom vid namn Johannes. Han spelade mest schack mot sin dator och vann genom att hitta fusk på internet. Det respekterar jag.
Väl inne på kårallen var vi fulla och glada, Rolf gjorde att jag kände mig äldre, större, inte så blyg. Efter en stund hittade jag även henne: Kvinnan i mina drömmar. Mina rockenroll-blå ögon tittade rakt in i hennes emopop-gröna och jag var kär. Tyvärr så svepte Rolf in med en ostig kommentar "Hej Rolf, jag har en kula från andra världskriget i låret" Hon blev självklart imponerad och lämnade festen tillsammans med Rolf. Jag fick spendera kvällen med en full tjock holländska, jag ville inte ligga med henne.
Dagen efter ringde Rolf och pratade om festen. Jag frågade hur det hade varit med kvinnan i mina drömmar som nu var Rolfs verklighet. Rolf berättade att det hade varit uselt. Han hade tänkt på sin fru hela tiden. Han avskyr sin fru och tycker att hon är ungefär lika sexig som en missfärgad ostboll.
Det hela fick mig att förstå att gamla människor redan är förstörda.
Därför borde pensionssystemet försämras.
onsdag 19 september 2007
Rese Rolf
Idag skulle jag på exkursion, en resa till Vadstena. En medeltidsstad som för tankarna till min hembygd, Gäddjärp. Jag var inte speciellt sugen på att höra en gammal gubbe predika om Heliga Birgittas betydelse för den kristna moralen, så jag ställde min väckarklocka en timme för sent så att jag skulle missa bussen men samtidigt inte känna nån skuld. Det gick bra. Jag kunde sakta somna om och drömma sexuella drömmar om flygplansvärdinnor på tåg.
Helt plötsligt vaknade jag dock av att telefonen ringde brutalt högt. Jag svarade och en mansröst började tala till mitt högra öra. "Du är sen till exkursionen, var är du? Vi hämtar dig om 5 minuter". Tio minuter senare stod bussen på Rydsvägen och mitt enda alternativ var att stiga in och bli hånad av mina klasskamrater som antagligen skulle vara irriterade på min två timmar sena äntring. Jag gick in och drog genast ett elakt skämt om Herman Lindqvist, vilket alltid är uppskattat bland historiker och därmed fick jag sitta längst bak i bussen hos alla med status. Det var skönt.
Efter fyra långa timmar av bussåkande, kloster och gamla kyrkor kom vi fram till höjdpunkten, Rökstenen, som för tankarna till Bob Marleys poetiska skildringar om Marijuana. Stenen var jättehög och hade massor märkliga tecken på sig. Rolf, som för övrigt helt plöstligt hade blivit reseledare kom på idén att vi skulle skapa en runsten till eftervärlden vi också, en större sten.
Vi blev klara kvart över 7 och vid sidan av rökstenen står nu Rolfs gravplats och väntar på honom. På stenen går det att läsa:
Här vilar Rolf
Reseledare vid flera tillfällen
Tvivelaktig som människa men trovärdig som myt
Kvinnliga nekrofiler får gärna använda min kropp
Jag är både äcklad men samtidigt fascinerad av Rolfs sexuella fantasirikedom.
Efter att stenen var klar begravde vi bussen under ett träd och ramlade ner i en ravin, alla skrek.
Lyckligtvis ringde min mobil precis innan jag nådde världen där nere. Rolf ringde och jag låg forfarande i min säng, klockan var 12. Rolf berättade att han ringde från en telefonkiosk i Haggetorp och att han var på en pilgrimsfärd till Trondheim.
Ibland kan drömmar vara föda åt ologiken och ibland kan logiken bli ett moln av drömmar.
Det är därför som jag vill bli full.
Helt plötsligt vaknade jag dock av att telefonen ringde brutalt högt. Jag svarade och en mansröst började tala till mitt högra öra. "Du är sen till exkursionen, var är du? Vi hämtar dig om 5 minuter". Tio minuter senare stod bussen på Rydsvägen och mitt enda alternativ var att stiga in och bli hånad av mina klasskamrater som antagligen skulle vara irriterade på min två timmar sena äntring. Jag gick in och drog genast ett elakt skämt om Herman Lindqvist, vilket alltid är uppskattat bland historiker och därmed fick jag sitta längst bak i bussen hos alla med status. Det var skönt.
Efter fyra långa timmar av bussåkande, kloster och gamla kyrkor kom vi fram till höjdpunkten, Rökstenen, som för tankarna till Bob Marleys poetiska skildringar om Marijuana. Stenen var jättehög och hade massor märkliga tecken på sig. Rolf, som för övrigt helt plöstligt hade blivit reseledare kom på idén att vi skulle skapa en runsten till eftervärlden vi också, en större sten.
Vi blev klara kvart över 7 och vid sidan av rökstenen står nu Rolfs gravplats och väntar på honom. På stenen går det att läsa:
Här vilar Rolf
Reseledare vid flera tillfällen
Tvivelaktig som människa men trovärdig som myt
Kvinnliga nekrofiler får gärna använda min kropp
Jag är både äcklad men samtidigt fascinerad av Rolfs sexuella fantasirikedom.
Efter att stenen var klar begravde vi bussen under ett träd och ramlade ner i en ravin, alla skrek.
Lyckligtvis ringde min mobil precis innan jag nådde världen där nere. Rolf ringde och jag låg forfarande i min säng, klockan var 12. Rolf berättade att han ringde från en telefonkiosk i Haggetorp och att han var på en pilgrimsfärd till Trondheim.
Ibland kan drömmar vara föda åt ologiken och ibland kan logiken bli ett moln av drömmar.
Det är därför som jag vill bli full.
torsdag 13 september 2007
Revolution Rolf
Min indiske granne och hans fru lever fortfarande på 1800-talet. De har inte varit i Sverige så länge och vill uppleva historien från början. Därför har hans fru ingen rösträtt ännu men de lever i en demokratisk lägenhet, där allting som ändras kräver en röstning. Det slutar alltid 1-0 vilket jag tycker är rättvist.
Rolf har känt sig ganska nere på sista tiden. Han är rädd för sin ålder och hävdar bestämt att regeringen snart kommer besluta att han endast existerar för att suga på statens ekonomiska spene och därför avsluta hans ursäkt till liv. Jag bestämde mig därför för att bjuda över honom till min indiske granne för lite hemodlad opium-rökning och TV-spel. Det var roligt, vi pratade om den vithåriga tyskens försök att boka upp alla tvätt-tider och den galna katten som springer i Rydsskogen och suddar ut spår från löpare. Den är helt absurd och magisk.
Det hela urartade dock när vi var tvungna att ha en omröstning om vem som skulle stänga på TV:n. Rolf och jag röstade på den indiske mannen och han röstade på sin fru. En politisk revolution ägde därför rum i hans lägenhet och anarki utbröt med detsamma. Rolf kastade sig ut genom fönstret och jag rullade nerför korridorstrappen. Jag tror att det fortfarande råder anarki där inne och helt plötsligt är Rolf och jag revoltmännen som för evigt har förändrat kvinnans historia för all svensk framtid i en lägenhet i Ryd.
Jag undrar om det någonsin kommer bli som vanligt?
Rolf föddes för att starta en revolution, han föddes för att tända tusen stjärnor. Men allt han kan tänka på är kärlek.
Tyvärr är kärleken en minneslucka i hans eviga fylla.
Rolf har känt sig ganska nere på sista tiden. Han är rädd för sin ålder och hävdar bestämt att regeringen snart kommer besluta att han endast existerar för att suga på statens ekonomiska spene och därför avsluta hans ursäkt till liv. Jag bestämde mig därför för att bjuda över honom till min indiske granne för lite hemodlad opium-rökning och TV-spel. Det var roligt, vi pratade om den vithåriga tyskens försök att boka upp alla tvätt-tider och den galna katten som springer i Rydsskogen och suddar ut spår från löpare. Den är helt absurd och magisk.
Det hela urartade dock när vi var tvungna att ha en omröstning om vem som skulle stänga på TV:n. Rolf och jag röstade på den indiske mannen och han röstade på sin fru. En politisk revolution ägde därför rum i hans lägenhet och anarki utbröt med detsamma. Rolf kastade sig ut genom fönstret och jag rullade nerför korridorstrappen. Jag tror att det fortfarande råder anarki där inne och helt plötsligt är Rolf och jag revoltmännen som för evigt har förändrat kvinnans historia för all svensk framtid i en lägenhet i Ryd.
Jag undrar om det någonsin kommer bli som vanligt?
Rolf föddes för att starta en revolution, han föddes för att tända tusen stjärnor. Men allt han kan tänka på är kärlek.
Tyvärr är kärleken en minneslucka i hans eviga fylla.
onsdag 12 september 2007
TV Rolf
Idag softade jag mest, tittade på 20 sekunders episoder av Family Guy och grät till inspelade klipp från fotbollsspelare som dör. Jag hade det helt enkelt bri.
Helt plötsligt staplar Rolf in, den gamle gubbhoran. Vi känner oss tillräckligt säkra med varandra för att säga sånt även om det fortfarande känns fel med att min bästa vän är 63 år gammal. Eller äldre...?
Rolf hade också tagit det lugnt och tittat på TV - han hade också varit inne på internet för första gången och gjort en undersökning. Han frågade mig vad jag skulle göra eller träffa om jag skulle dö imorgon. Jag kom fram till ganska dåliga svar som Dalai Lama eller Hästen Nistel Roy.
Rolfs dröm var att få lägga ett hästhuvud i Ernst Kirchsteigers säng och sätta dit Arne Hegerfors för pedofili.
Därmed blev också uttrycket Rolfning ett annat ord för: Skratta mycket åt gamla människor som får för mycket TV-tid och älskas för det.
Helt plötsligt staplar Rolf in, den gamle gubbhoran. Vi känner oss tillräckligt säkra med varandra för att säga sånt även om det fortfarande känns fel med att min bästa vän är 63 år gammal. Eller äldre...?
Rolf hade också tagit det lugnt och tittat på TV - han hade också varit inne på internet för första gången och gjort en undersökning. Han frågade mig vad jag skulle göra eller träffa om jag skulle dö imorgon. Jag kom fram till ganska dåliga svar som Dalai Lama eller Hästen Nistel Roy.
Rolfs dröm var att få lägga ett hästhuvud i Ernst Kirchsteigers säng och sätta dit Arne Hegerfors för pedofili.
Därmed blev också uttrycket Rolfning ett annat ord för: Skratta mycket åt gamla människor som får för mycket TV-tid och älskas för det.
tisdag 11 september 2007
Olof Rolf
Idag vimlade jag fram till turkkiosken på grund av min mentala ostabiltet. Frånvarandet av Göteborgs Rapé under mina läppar fick min lem (Som jag gärna kallar Kit) att slakna. Mina ögon började hänga, mina tankar vandrade mot det homoerotiska hållet, innehållandes en kakburk och en naken Hoffarn som böjer sig för att ta den sista mumsbiten. Mina ben verkade inte längre kunna bära mig och mina svettpärlor förvandlades till ett halsband av skrattande djävular.
Jag kastade mig ut från mitt fönster till en underliggande buske, lyckades stjäla en cykel från en okänd grannes barn och susade förbi bilar mot mitt mål. Solen låg som en nordkoreansk kärnvapenvarning över mitt huvud och människor pekade finger mot mig överallt. Framför allt den tjocka, vithåriga tysken. Han pekar alltid finger.
Till sist var jag framme vid den avskyvärda antagligen flerfaldigt oscarsbelönade matförgiftningsbutik som finns att finna i denna del av Östergötland. Jag hoppade innanför dörren och väntade på att den gamla häxan bakom disken skulle skrika ”Legitimation, du har inget skägg”. Men istället stod Rolf där och petade på en övergiven pizza. Jag hälsade och undrade var han gjorde där.
”Jag äger den här butiken nu, du är min son. Jag har varit spermadonator. Ditt namn är egentligen Trevor”. Jag skrattade och undrade om jag kunde köpa en dosa snus av honom.
”Nej tack, jag har slutat. Men den amerikanska regeringen har tvingat mig att sälja kaffe”.
Jag köpte därför även ett paket kaffe och gick snabbt därifrån. Jag öppnade snabbt snusdosan och la i en stor prilla i munnen. Det smakade gott. Men smaken övergick till besk uppgivenhet. Jag luktade på snusen i dosan och insåg att det var kaffe.
Rolf hade återigen fört den amerikanska merkantillismen till Sverige och från och med nu kan jag inte längre äta ICA:s hamburgare utan att tillbe Ronald McDonald.
För övrigt hatar jag Olof Palmes dödsmissbruk för att överta makten till socialdemokraterna.
Jag kastade mig ut från mitt fönster till en underliggande buske, lyckades stjäla en cykel från en okänd grannes barn och susade förbi bilar mot mitt mål. Solen låg som en nordkoreansk kärnvapenvarning över mitt huvud och människor pekade finger mot mig överallt. Framför allt den tjocka, vithåriga tysken. Han pekar alltid finger.
Till sist var jag framme vid den avskyvärda antagligen flerfaldigt oscarsbelönade matförgiftningsbutik som finns att finna i denna del av Östergötland. Jag hoppade innanför dörren och väntade på att den gamla häxan bakom disken skulle skrika ”Legitimation, du har inget skägg”. Men istället stod Rolf där och petade på en övergiven pizza. Jag hälsade och undrade var han gjorde där.
”Jag äger den här butiken nu, du är min son. Jag har varit spermadonator. Ditt namn är egentligen Trevor”. Jag skrattade och undrade om jag kunde köpa en dosa snus av honom.
”Nej tack, jag har slutat. Men den amerikanska regeringen har tvingat mig att sälja kaffe”.
Jag köpte därför även ett paket kaffe och gick snabbt därifrån. Jag öppnade snabbt snusdosan och la i en stor prilla i munnen. Det smakade gott. Men smaken övergick till besk uppgivenhet. Jag luktade på snusen i dosan och insåg att det var kaffe.
Rolf hade återigen fört den amerikanska merkantillismen till Sverige och från och med nu kan jag inte längre äta ICA:s hamburgare utan att tillbe Ronald McDonald.
För övrigt hatar jag Olof Palmes dödsmissbruk för att överta makten till socialdemokraterna.
måndag 10 september 2007
En Perfekt Jävla Rolf
Det finns en perfekt värld, men den är gömd bakom regler, ideologier, och nykterhetsanstalter. Igår när jag skulle gå till min kära studiegrupp ”Rage against Bryman” så var jag tvungen att gå igenom en byggarbetsplats och blev nästan träffad av en stor jävla grävskopa. Istället slängde jag mig undan och ramlade ner i ett hål, ett mörkt hål. Jag föll i flera minuter och antog som en sann rationalist att jag skulle hamna i helvetet och tvingas genomskåda Kent med Helen Sjöholm som sångare för evigt.
Istället hamnade jag i ett stort badkar fullt med öl, alla människor badade och var nakna. Ingen var rädd för friheten, alla var nöjda med att drunkna. Ingen behövde arbeta för att ha råd med att dricka alkohol, ingen behövde plugga för att ha råd med att dricka alkohol. Det var så vackert. Men jag fick inte stanna. På en hög pedestal i ölhavet stod en karaktär som jag har lärt känna som Rolf - han blickade ut över människorna som sakta men säkert tömde havet med den gyllenbruna färgen. Rolf fick plötsligt syn på mig, räckte mig sin hand och drog upp mig.
”Du är inte beredd att möta ölkatten. Mjau”. Jag förstod ingenting men plötsligt blev allting svart och jag vaknade på sjukhuset. Jag hade tydligen blivit träffad av en grävskopa och fått hjärnskakning.
Min slutsats är att den gömda ölvärlden existerar men kräver en impakt av en skalle och en grävskopa för att finna. Ungefär som det fjärde hålet hos kvinnor (Precis över knät sägs det). Det var ett perfekt hem, en perfekt värld. Den var vacker där jag flöt. Men det finns ingen i världen som vet.
För lögner som är bra är en hemlighet.
Det vet bara jag och Rolf.
Istället hamnade jag i ett stort badkar fullt med öl, alla människor badade och var nakna. Ingen var rädd för friheten, alla var nöjda med att drunkna. Ingen behövde arbeta för att ha råd med att dricka alkohol, ingen behövde plugga för att ha råd med att dricka alkohol. Det var så vackert. Men jag fick inte stanna. På en hög pedestal i ölhavet stod en karaktär som jag har lärt känna som Rolf - han blickade ut över människorna som sakta men säkert tömde havet med den gyllenbruna färgen. Rolf fick plötsligt syn på mig, räckte mig sin hand och drog upp mig.
”Du är inte beredd att möta ölkatten. Mjau”. Jag förstod ingenting men plötsligt blev allting svart och jag vaknade på sjukhuset. Jag hade tydligen blivit träffad av en grävskopa och fått hjärnskakning.
Min slutsats är att den gömda ölvärlden existerar men kräver en impakt av en skalle och en grävskopa för att finna. Ungefär som det fjärde hålet hos kvinnor (Precis över knät sägs det). Det var ett perfekt hem, en perfekt värld. Den var vacker där jag flöt. Men det finns ingen i världen som vet.
För lögner som är bra är en hemlighet.
Det vet bara jag och Rolf.
söndag 9 september 2007
Fadder Rolf
När jag började programmet fick jag Rolf som fadder. Den gamle mannen som påstår att han var frontmannen i Jefferson Airplane. Han lärde mig i princip allt som man behöver veta. Att världen är borgarvänsterns ursäkt för onani. Att öl i små mängder kan orsaka prostatacancer. Att man inte kan fastna i Youtube och bli en martyr för nätgenerationens fantasier.
En dag när jag frågade Rolf om världen någonsin kunde bli bättre visade han mig någonting hemskt. Han gav mig linser. Såna som man har för att se bättre, men det jag såg var sanningen om människorna. Alla pekade finger åt mig. Hela tiden. Jag slängde av mig linserna och berättade för Rolf att jag hellre ser vita lögner än sanningen. Då drog han fram den. Snabeln, cylindern, den enögde ormen, banditen utan armar, ondskan. Den vars namn man helst inte nämner.
Han tog tag i den från roten och förlöste en fet sats i mitt ansikte. Sen dess har jag alltid mina linser på mig. Jag lärde mig att sanningen är bättre än snusk.
Därför borde porr förbjudas.
En dag när jag frågade Rolf om världen någonsin kunde bli bättre visade han mig någonting hemskt. Han gav mig linser. Såna som man har för att se bättre, men det jag såg var sanningen om människorna. Alla pekade finger åt mig. Hela tiden. Jag slängde av mig linserna och berättade för Rolf att jag hellre ser vita lögner än sanningen. Då drog han fram den. Snabeln, cylindern, den enögde ormen, banditen utan armar, ondskan. Den vars namn man helst inte nämner.
Han tog tag i den från roten och förlöste en fet sats i mitt ansikte. Sen dess har jag alltid mina linser på mig. Jag lärde mig att sanningen är bättre än snusk.
Därför borde porr förbjudas.
lördag 8 september 2007
Vägen av Rolf
Ibland när man går till Linköpings Universitet tvingas man till en rad beslut. Oftast tar jag de säkra alternativen. Jag undviker att boka en tvätt-tid på morgonen då en galen utländsk kvinna munhugger en till döds. Jag svänger till vänster i backen för att undvika Simon Hertz-gatan. Jag stannar vid det röda stoppljuset. Jag träffar alltid en fruktansvärt snygg tjej i den mörka tunneln utan att hälsa. Jag struntar i att ta tidningen från den frysande tidningskillen, alternativt transvestiten. Jag tittar redan nu på schemat och hoppas att jag ska till det första huset. Jag går lite snabbare och till sist är jag i klassens varma famn.
Igår struntade jag i att ta den säkra vägen och jag klarade mig på grund av att jag gillrade en fälla för mig själv. Dagen innan beslutet att gå den osäkra vägen grävde jag en grop utanför dörren. Där låg jag i 7 timmar och missade hela dagen. Jag undrar om Rolf tar den säkra vägen?
Igår struntade jag i att ta den säkra vägen och jag klarade mig på grund av att jag gillrade en fälla för mig själv. Dagen innan beslutet att gå den osäkra vägen grävde jag en grop utanför dörren. Där låg jag i 7 timmar och missade hela dagen. Jag undrar om Rolf tar den säkra vägen?
fredag 7 september 2007
Rolf Är Tillbaks
Idag vaknade jag i samma säng som Simon Hertz och Hoffarn. Till min fasa var vi alla nakna och ett dött rådjur låg uppskuret bredvid oss. Jag försökte återfå minnet från gårdagens vilda festande men det sista jag minns är att Hoffarn springer iväg ut i skogen skrikandes ”El Torratium Alles Haben Scheisse” hållandes en flaska JD, den universella kompisen.
Jag smyger mig upp ur sängen, tar på mig kläder och går ut från huset. Där utanför står en välkänd person från gårdagen: Rolf - gubben som var död på vägen men levde upp med ett leende på läpparna.
Rolf står helt still med en kikare i handen och spanar på två flickor i 20-års åldern. Jag vill inte prata med honom så jag går snabbt utan att titta mot honom men han hejdar mig genom att ropa ”Nödvändigt att inte hälsa min vän”.
Jag går fram till honom och hälsar varpå han säger ”Har du sett racoonsen på tjejerna där borta, maffiga”. Jag blir lite äcklad av Rolfs gubbsjuka men håller med och säger att jag har en tid att passa.
Rolf tittar argt på mig, vänder sig om och säger ”Du dödade mitt rådjur igår, men min fru mår bra”. Återigen har Rolf olustigt överraskat mig. Jag går hem och åker till Lund. Staden där alla pratar, men ingen förstår.
Jag smyger mig upp ur sängen, tar på mig kläder och går ut från huset. Där utanför står en välkänd person från gårdagen: Rolf - gubben som var död på vägen men levde upp med ett leende på läpparna.
Rolf står helt still med en kikare i handen och spanar på två flickor i 20-års åldern. Jag vill inte prata med honom så jag går snabbt utan att titta mot honom men han hejdar mig genom att ropa ”Nödvändigt att inte hälsa min vän”.
Jag går fram till honom och hälsar varpå han säger ”Har du sett racoonsen på tjejerna där borta, maffiga”. Jag blir lite äcklad av Rolfs gubbsjuka men håller med och säger att jag har en tid att passa.
Rolf tittar argt på mig, vänder sig om och säger ”Du dödade mitt rådjur igår, men min fru mår bra”. Återigen har Rolf olustigt överraskat mig. Jag går hem och åker till Lund. Staden där alla pratar, men ingen förstår.
torsdag 6 september 2007
Dagen Rolf
Idag när jag var på väg hem från universitetet fick jag syn på en gubbe som låg mitt på vägen. Jag blev livrädd och trodde att han var död. Som en sann humanitär bestämde jag mig för att springa därifrån, men när jag vänder mig om står en gammal tant där. Hon tar av sig sina glasögon och säger ”Har du dödat min gubbe, kära pojke, då får du städa upp efter dig”.
Jag förstår ingenting och förklarar att han bara låg där.
Hon tar fram en plånbok, ger mig 200 kronor och säger ”Putta ner honom i diket så är du snäll”. Jag går fram och hoppas att ingen bil kommer. Jag börjar putta lite på gubben och plötsligt vaknar han, sträcker fram handen och säger ”Hej, Rolf. Trevligt att träffas”.
”Lever du Rolf” ropar tanten med skrovlig röst. ”Jadå kära du, ligger bara och vilar”.
Jag går därifrån och undrar när nästa avsnitt av One Tree Hill kommer samtidigt som Rolf går hem för en kopp kaffe.
Jag förstår ingenting och förklarar att han bara låg där.
Hon tar fram en plånbok, ger mig 200 kronor och säger ”Putta ner honom i diket så är du snäll”. Jag går fram och hoppas att ingen bil kommer. Jag börjar putta lite på gubben och plötsligt vaknar han, sträcker fram handen och säger ”Hej, Rolf. Trevligt att träffas”.
”Lever du Rolf” ropar tanten med skrovlig röst. ”Jadå kära du, ligger bara och vilar”.
Jag går därifrån och undrar när nästa avsnitt av One Tree Hill kommer samtidigt som Rolf går hem för en kopp kaffe.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)