Olof Rolf

Idag vimlade jag fram till turkkiosken på grund av min mentala ostabiltet. Frånvarandet av Göteborgs Rapé under mina läppar fick min lem (Som jag gärna kallar Kit) att slakna. Mina ögon började hänga, mina tankar vandrade mot det homoerotiska hållet, innehållandes en kakburk och en naken Hoffarn som böjer sig för att ta den sista mumsbiten. Mina ben verkade inte längre kunna bära mig och mina svettpärlor förvandlades till ett halsband av skrattande djävular.

Jag kastade mig ut från mitt fönster till en underliggande buske, lyckades stjäla en cykel från en okänd grannes barn och susade förbi bilar mot mitt mål. Solen låg som en nordkoreansk kärnvapenvarning över mitt huvud och människor pekade finger mot mig överallt. Framför allt den tjocka, vithåriga tysken. Han pekar alltid finger.

Till sist var jag framme vid den avskyvärda antagligen flerfaldigt oscarsbelönade matförgiftningsbutik som finns att finna i denna del av Östergötland. Jag hoppade innanför dörren och väntade på att den gamla häxan bakom disken skulle skrika ”Legitimation, du har inget skägg”. Men istället stod Rolf där och petade på en övergiven pizza. Jag hälsade och undrade var han gjorde där.

”Jag äger den här butiken nu, du är min son. Jag har varit spermadonator. Ditt namn är egentligen Trevor”. Jag skrattade och undrade om jag kunde köpa en dosa snus av honom.

”Nej tack, jag har slutat. Men den amerikanska regeringen har tvingat mig att sälja kaffe”.

Jag köpte därför även ett paket kaffe och gick snabbt därifrån. Jag öppnade snabbt snusdosan och la i en stor prilla i munnen. Det smakade gott. Men smaken övergick till besk uppgivenhet. Jag luktade på snusen i dosan och insåg att det var kaffe.

Rolf hade återigen fört den amerikanska merkantillismen till Sverige och från och med nu kan jag inte längre äta ICA:s hamburgare utan att tillbe Ronald McDonald.

För övrigt hatar jag Olof Palmes dödsmissbruk för att överta makten till socialdemokraterna.