Svensk Rolf

Rolf och jag satte oss på bussen. Vi ropade till allihopa att om vi inte kom tillbaka så hade vi kommit hem. De vinkade, Alexander Rybak spelade fiol tillsammans med Frodo och jacket i pannan på Freddy Mercury hade en egen grav.

Vi kanske måste börja leva, för en dag kommer vi bli gamla. Men Rolf och jag är bara inte gjord för dessa dar, eller så är popmusiken inte gjord för oss.

13 timmar senare så var vi tillbaka på svensk mark. En gång i tiden ville vi lämna Västervik. Den staden som drog ner oss till botten av ån. Vi sa att vi skulle skapa revolution och de sa till oss att vi var tvungna att lära oss gå först.

Vi drömde om fåglar, om spårvagnar och om China Town. Men nu vill vi bara tillbaks till att drömma. Tillbaks till alla de gamla vännerna vi en gång hade. För vi får bara kärlek från fel sort och sympatier från fel håll. Jag springer tillbaka. Rolf håller mig i handen.

Och snart är vi är uppsnärjda i det blå. Igen.

Lögn Rolf

Allt är för sent. För sent för kärlek. Men inatt finns ingen väg tillbaks.

Rolf och jag hade dragit in en hel del pengar den senaste tiden. Men vi insåg tidigt att pengar inte är något för två obotliga romantiker. Istället spenderade vi allting på att ordna en fest för grannskapet och dessutom skapa en liten egen stat mitt i Grünelyckan.

Allt var upplagt för en magisk kväll den första April. På en banderoll kunde man läsa "Unionen är upprättad, Detta är Sverge". Efter röstning hamnade valet på Sverge som en förkortning på Sverige och Norge. Alla blev nöjda med detta.

Temat på festen skulle passande nog vara "Lögn" och alla skulle vara utklädda därefter. Tyvärr hade alla lite olika åsikter om vad som egentligen är lögn. Tvillingarna Nils-Harald och Örnulf Rolfsen var passande nog utklädda till Twin Towers, som de bestämt hävdar aldrig har existerat. Bushmannen "Papa" var utklädd till en vit människa. Han anser nämligen att vita människor är skapade genom genmanipulation enbart för att härska. Det stora problemet uppstod dock när det visade sig att Rolf var utklädd till Gud och den apglada tanten, som är djupt kristen, helt sonika hade klätt ut sig till hela evolutionsteorin som ett svar på detta.

Till sist utbröt ett stort religiöst dilemma i vår nya stat som delade folket i två sidor. Apglada tanten, Papa och Nils-Harald på ena sidan och Rolf, Örnulf och jag på den andra. Till sist insåg vi dock att om både evolutionen och Gud är en lögn så är existerar vi inte och heller inte Sverge. Unionen varade inte mer än 22 minuter, men det var en union som hade fred i 80 % av sin levnadstid. "Då kan du...Skita på dig" Skrek Rolf till den apglada tanten, förstörde hissen och la sig på Papa´s terass och sov.

Jag bestämde mig senare för att samla tankarna när jag såg en vacker flicka sitta ute vid trappen, drickandes en gammal Newcastle och röka en ny cigarett. Hon var utklädd till Amor, men hade missat hela festen. Hon hade emo-pop-gröna ögon och svallande blont hår.
Bullen "Tror du inte på kärleken"
Flickan "Nej, jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid".
Bullen "Då slösar vi väl bort våra liv"
Flickan "Jag måste gå nu, vi kanske ses"
Bullen "Ge mig en kyss innan du går"
Flickan "Varför"
Bullen "Att bygga en dröm på"

Det gjorde hon. Sen sprang hon iväg, med brutna vingar och kanske hopp om att en lögn kan vara sanning. Hon var bara en stadsflicka, som lever i en ensam värld. Hon tog midnattståget och åkte någonstans.

Det var då jag insåg att hon var Aprilhimlen. Som jag minns henne.

Sol Rolf

Rolf är rädd för vad hans sinne konsumerar, för han är en präst som Gud aldrig betalade.

Våren har äntligen börjat smeka våra sinnen med sin ljuva prästkrage-samba. När världen äntligen har samlats är det i ekonomisk depression. Lyckligtvis drabbar den inte mig och Rolf på grund av vår senaste upptäckt. Rolf köpte en stjärna till mig på min födelsedag och efter en del efterforskningar av en vetenskapsman från Haugesund har det visat sig att universum kröker sig och blir som en spegel. Det var helt sonika solen som vår jord snurrar runt som Rolf konsumerade och vi har därmed tillgång till allt som den sänder hit.

Nu har den gyllene cirkeln återigen börjat brännmärka sitt boskap, och detta firade Rolf och jag med att dricka Sangria i Vigelandsparken och dansa runt Qvissling-statyn. Han är den enda kändisen i Norge som inte är påhittad.

Vi startade dagen med att lura revolutionens barn. Det gick bra. "Alla barnen blev lurade i en grop utom Nils-Harald, han sprang iväg" berättade Rolf med en briljant min. Jag skrattade och förstod rimmet.

Plötsligt stod allt still. Där var den. Djävulen, skinande som sångaren i Muse när han sjunger "Invincible". Äntligen skulle vi vara rika, för dagen innan hade vi sänt ut fakturor till alla i Norge att betala in för deras bruk av våra solstrålar. Snart ska hela världen taxeras.

Rolf började fyllna till och berättade för mig att han under sin tur legat med en hora från varje del av världen. "Jag har inget emot svarta kvinnor, men min penis är som vanligt folk, går bara upp när det är ljust". Jag förstod honom och tittade på klockan. Det skulle bli en lång, perfekt dag med brunbrända människor överallt.

Det var då jag insåg att solen är den rasbiologiska ärkeskurken.

Vila i frid, Charles Darwin.

Låt oss Rolfa

Titta inte tillbaks i ilska. Tiden hade rymt och 313-bussen i Linköping har förvandlats till 13-tricken i Oslo. Den blinde tysken har bytts till den apglada norska tanten och min gamle indiske granne är nu istället en naken bushman med en tysk fru. Ölkatten är utbytt mot knarkkatterna som samlar upp amfetamin och heroin åt crackpundarna. Hororna har äntligen börjat hålla sina händer i styr och polisen delar ut heroin på gatan till fattiga. Allting är smutsigt och trasigt här, för den norska staten kan inte använda sina pengar, då blir det inflation för tusan!

Plötsligt hände någonting märkligt. Helikoptrar började sväva över den lilla delen av Oslo som jag kallar hem, män med gevärer började svinga sig ner på stegar och bomber började falla. Jag tände en cigarett på en inkommande kula och hämtade andan i mitt kaffe. Tydligen hade både israeler och palestinier fått reda på att Grünelyckan i Oslo egentligen var en del av Mecka, som hamnat där genom förskjutningar i marken. Jag började titta på en karta från 3000 före kristus och det stämde tydligt. Min cigarett började ta slut och tanken att springa därifrån slog mig, när en hand plötsligt svepte tag om min egen. Det var en mystisk, solbränd gammal man som svingade sig hela vägen från västra till östra Oslo bara genom att fästa linor på varje Seven-eleven.

Till sist släppte han taget och jag föll ner på en norsk främling som hurtigt talade om för mig att han ville lyssna på Klem radio ifred. Alla lyssnar på Klem Radio här, hela dagarna. Den mystiske mannen svingade sig ner till mig och nu såg jag vem det var. Hade hade äntligen återvänt från sin resa. Det var Rolf. Vi kramades och pratade om kärlekslåtar som handlar om att man inte kan komma på hur man känner
eller vad man ska säga. Varför skriver man då en låt?

Det var då jag insåg att vi är människor och inte dansare.

Nu börjar det, Rolf.

Rök lärde mig att flyga, kärleken lärde mig att ljuga. Livet lärde mig att dö.

Jag önskar att jag var där nu. Där pojken tittar på flickan och får en kyss att bygga en dröm på. Men livet har varit tungt den senaste tiden, en evig sökning efter en själ som kanske inte finns. Eller så har den helt enkelt försvunnit med åren. Det var då jag plockade fram telefonen ur en fotbollsko och ringde Rolf, för jag visste att hans hjärna tumlade runt lika mycket som min.

Vi träffades igen, efter så lång tid. Ställde oss på balkongen, delade en cigarett-fimp som blivit kvarlämnad, vi fullföljde dess öde, tittade ut på folket som äntligen hade fått solstrålar i ögonen. Kanske är det dags att börja leva igen?
Nu när våren är här.

Det var då jag insåg att bara minnena i aprilhimlen bygger drömmar att spela sitt liv med.
Och nån gång ska man väl ha tur i spel?

Narko-pepsi Rolf

En ängel hälsade på från en tid då vi var svin, den var mörkhyad och hade coca-cola kedjor i vingarna. Jag grät och såg vår samtid brinna ner, sen vaknade jag.

Utanför har det regnat i åratal. Det är december igen och här ligger jag, frusen, förkyld och flämtar fram en viskning som handlar om kommersiell befruktan. Ja Maria, jag talar om dig!

Jag lyckades nästan ta mig hela vägen till universitetet innan jag föll ihop med akut lunginflammation. Luften sved när jag andades och det var helt enkelt bara att kasta benen handlöst bakåt och armarna benlöst i famnen på en flaska starkglögg och den varma sängen.

Rolf har varit här och hälsat på, försökt skydda mig från yrselbomben. Problemet var bara att även Rolf föll handlöst för den varma drycken: Glögg.
Jag började falla i yr, febrig och berusad dröm när Rolf precis tog ton angående Kyoto-avtalets brister, Ingvar Carlssons briljanta bostadspolitik och hans eget drömsamhälle. Jag sjönk djupare ner i ett insiktsfullt moln av vibrerande ideologiska själar.

Plötsligt var jag där. I rolfs vision av framtiden. Världen är inte längre som den brukade vara. Alla bor i korridorer, ungefär som studenter. Det finns mängder korridorer i världen och i varje bor ungefär 100.000 människor. Utanför korridorerna råder anarki, dit blir man skickad om man bryter mot regler, eller frivilligt om man är rebell nog att utforska det okända.

Världen kontrolleras av fyra människor: Jocke Berg, Thåström, Göran Rosenberg och Gustav Fridolin. En sorts totatilär kommunism råder där alla människor får poäng att handla saker för. Tekniska prylar, bättre möblemang och annat gods. Alkohol, livsmedel och droger delas ut till alla. En viss mängd varje vecka. Alla har samma arbete och jobbar skift, cirka åtta timmar i veckan som barnpassare, städare eller reparatörer av saker som gått sönder i korridoren.

Det finns inga familjer, barnen tillhör alla och det är sträng uppvaktning av barnafödseln. Livsmedel pumpas in genom ett företag som kallas ROLF, "Reliable Oral Love Foundation" som får in råvaror av anarkister i utbyte mot enkla vapen, som är oerhört dyra. Råvaror är anarkistvärldens svar på Marilyn Monroes trosor.

Världen är sponsrad av ett krig utanför, men innanför väggarna råder harmoni, fred och jämlikhet mellan kön och raser. Men inget vet någonting förutom DE FYRA.

Jag vaknade upp alldeles kallsvettig och yrandes. Rolf satt på sängen och stirrade på mig, sedan öppnade han munnen och viskade lugnt "Ibland kan det vara skönt att inte veta att din avföring hamnar rakt ner i någons huvud"

Det var då jag insåg att Karl Marx hade en poäng när han sa: "Med så många kapitalistiska munnar att mätta är det inte konstigt att världen blir full med blå skit"

Men bara minuterna senare vaknade jag med hoplimmade ögon och insåg att det var en låt framförd av Snoddas.

Grattis Rolf

Den här veckan har jag levt på impuls. Den här veckan har jag släppt kontrollen till alkoholen och någonting som finns i mig. Någonting som får Charlie Manson att framstå som en flickscout.

En god vän till mig fyllde år och framtiden är bortom kontroll. Den sista gnistan ungdom är på väg att försvinna ifrån oss. Jag insåg det långt tidigare, kanske för 5 år sen, men det såg enkelt ut på håll.

Jag och Rolf var på sittningen, vi satt långt ifrån varandra men hade redan innan festen bestämt oss för att kommunicera via teckenspråk. Drick mer, snygg tjej, bra tal, torka bort matfläcken från tröjan. Ingenting slank undan vår unika tillbedjelse för vänskapen. Det var en jävligt rolig kväll. Okända människor som blev fulla tillsammans med ökända människor. Skålar för borgerligheten, kommunistiska dråp-skämt och avklädda överraskningar.

När sittningen var över var det dags för mig och Rolf att ragga. Vi var välklädda, förbisedda kanske, men ovälkommet snygga för de flesta kvinnorna.
Rolf började redan jakten, han berättade om sina vapen, sin tid i Saint Tropez, om att ge sig själv en chans. Jag berättade om min Vennegoor of Hesselink-planch, min onda vän inombords, min förhoppning om gratis Gin till folket, min tid i det gotländska regementet.

Men alla sa alltid Nej. Men det spelar ingen, ingen, ingen roll. Inte just nu. När världen går vidare.

Rolf och jag struntade i allt det där, vi slängde i oss tre snabba shots, hoppade upp på dansgolvets scen, frågade DJ:n om han kunde få oss att dansa hela natten och önskade "Walk of Life" med Dire Straits. Vi dansade till 3 på natten. Till sist dansade jag med en snygg tjej, hon talade spanska. "Ablo huelva signorita" sa jag till henne och hon svarade med en sexig blinkning.

Plötsligt kände jag en kall hand greppa tag om min nacke och bakom mig stod en biffig karl med ont ansiktsavtryck. Jag sprang därifrån, hann inte ens hämta ut min kavaj från garderoben. Jag undrade var Rolf var, min kraft började sakta sina ut och mina whiskeyben slutade fungera. Rolf hade lämnat mig, inte konstigt att jag var rädd. Jag glömde bort att andas.

Fyra biffiga killar samlades runt omkring mig. Min sista gnista hopp var att synas, att bli sedd. Men jag orkade inte slåss, allt var bortom min kontroll. Rolf lämnade mig ensam. Det var över.

Precis då skulle jag bli slagen, sparkad. Kanske dödad. Killen från dansgolvet höjde handen och var precis på väg att slå till... När det hände. Gud hade kickat heroin. Min bröstkorg bultade till och ut hoppade en liten tvättbjörn. Den slogs, klöste i ansiktet och släppte lös all ondska som jag haft inom mig. Rolf kom springade. Han började också slåss, mellan varje slag gav han mig en blinkning. Till sist låg alla fyra killarna där, med söndermosade ansikten. Med brutna revben. Med en dyr tandläkarräkning att vänta eller fina försäkringspengar att råna staten på.

Rolf, jag och tvättbjörnen gick hem.

Alla blir äldre. Världen går vidare. Alla kommer dö. Men vi kommer alltid leva för vänner, musik, sex och VÅLD.

Det var då jag insåg att ålderdomens vishet inte är ett substitut för ungdomens pornografiska livstil. Jag kan bli äldre för evigt.

Jag önskar Dan och Dan grattis till 25 år.