Låt oss Rolfa

Titta inte tillbaks i ilska. Tiden hade rymt och 313-bussen i Linköping har förvandlats till 13-tricken i Oslo. Den blinde tysken har bytts till den apglada norska tanten och min gamle indiske granne är nu istället en naken bushman med en tysk fru. Ölkatten är utbytt mot knarkkatterna som samlar upp amfetamin och heroin åt crackpundarna. Hororna har äntligen börjat hålla sina händer i styr och polisen delar ut heroin på gatan till fattiga. Allting är smutsigt och trasigt här, för den norska staten kan inte använda sina pengar, då blir det inflation för tusan!

Plötsligt hände någonting märkligt. Helikoptrar började sväva över den lilla delen av Oslo som jag kallar hem, män med gevärer började svinga sig ner på stegar och bomber började falla. Jag tände en cigarett på en inkommande kula och hämtade andan i mitt kaffe. Tydligen hade både israeler och palestinier fått reda på att Grünelyckan i Oslo egentligen var en del av Mecka, som hamnat där genom förskjutningar i marken. Jag började titta på en karta från 3000 före kristus och det stämde tydligt. Min cigarett började ta slut och tanken att springa därifrån slog mig, när en hand plötsligt svepte tag om min egen. Det var en mystisk, solbränd gammal man som svingade sig hela vägen från västra till östra Oslo bara genom att fästa linor på varje Seven-eleven.

Till sist släppte han taget och jag föll ner på en norsk främling som hurtigt talade om för mig att han ville lyssna på Klem radio ifred. Alla lyssnar på Klem Radio här, hela dagarna. Den mystiske mannen svingade sig ner till mig och nu såg jag vem det var. Hade hade äntligen återvänt från sin resa. Det var Rolf. Vi kramades och pratade om kärlekslåtar som handlar om att man inte kan komma på hur man känner
eller vad man ska säga. Varför skriver man då en låt?

Det var då jag insåg att vi är människor och inte dansare.