Nu börjar det, Rolf.

Rök lärde mig att flyga, kärleken lärde mig att ljuga. Livet lärde mig att dö.

Jag önskar att jag var där nu. Där pojken tittar på flickan och får en kyss att bygga en dröm på. Men livet har varit tungt den senaste tiden, en evig sökning efter en själ som kanske inte finns. Eller så har den helt enkelt försvunnit med åren. Det var då jag plockade fram telefonen ur en fotbollsko och ringde Rolf, för jag visste att hans hjärna tumlade runt lika mycket som min.

Vi träffades igen, efter så lång tid. Ställde oss på balkongen, delade en cigarett-fimp som blivit kvarlämnad, vi fullföljde dess öde, tittade ut på folket som äntligen hade fått solstrålar i ögonen. Kanske är det dags att börja leva igen?
Nu när våren är här.

Det var då jag insåg att bara minnena i aprilhimlen bygger drömmar att spela sitt liv med.
Och nån gång ska man väl ha tur i spel?