Grattis Rolf

Den här veckan har jag levt på impuls. Den här veckan har jag släppt kontrollen till alkoholen och någonting som finns i mig. Någonting som får Charlie Manson att framstå som en flickscout.

En god vän till mig fyllde år och framtiden är bortom kontroll. Den sista gnistan ungdom är på väg att försvinna ifrån oss. Jag insåg det långt tidigare, kanske för 5 år sen, men det såg enkelt ut på håll.

Jag och Rolf var på sittningen, vi satt långt ifrån varandra men hade redan innan festen bestämt oss för att kommunicera via teckenspråk. Drick mer, snygg tjej, bra tal, torka bort matfläcken från tröjan. Ingenting slank undan vår unika tillbedjelse för vänskapen. Det var en jävligt rolig kväll. Okända människor som blev fulla tillsammans med ökända människor. Skålar för borgerligheten, kommunistiska dråp-skämt och avklädda överraskningar.

När sittningen var över var det dags för mig och Rolf att ragga. Vi var välklädda, förbisedda kanske, men ovälkommet snygga för de flesta kvinnorna.
Rolf började redan jakten, han berättade om sina vapen, sin tid i Saint Tropez, om att ge sig själv en chans. Jag berättade om min Vennegoor of Hesselink-planch, min onda vän inombords, min förhoppning om gratis Gin till folket, min tid i det gotländska regementet.

Men alla sa alltid Nej. Men det spelar ingen, ingen, ingen roll. Inte just nu. När världen går vidare.

Rolf och jag struntade i allt det där, vi slängde i oss tre snabba shots, hoppade upp på dansgolvets scen, frågade DJ:n om han kunde få oss att dansa hela natten och önskade "Walk of Life" med Dire Straits. Vi dansade till 3 på natten. Till sist dansade jag med en snygg tjej, hon talade spanska. "Ablo huelva signorita" sa jag till henne och hon svarade med en sexig blinkning.

Plötsligt kände jag en kall hand greppa tag om min nacke och bakom mig stod en biffig karl med ont ansiktsavtryck. Jag sprang därifrån, hann inte ens hämta ut min kavaj från garderoben. Jag undrade var Rolf var, min kraft började sakta sina ut och mina whiskeyben slutade fungera. Rolf hade lämnat mig, inte konstigt att jag var rädd. Jag glömde bort att andas.

Fyra biffiga killar samlades runt omkring mig. Min sista gnista hopp var att synas, att bli sedd. Men jag orkade inte slåss, allt var bortom min kontroll. Rolf lämnade mig ensam. Det var över.

Precis då skulle jag bli slagen, sparkad. Kanske dödad. Killen från dansgolvet höjde handen och var precis på väg att slå till... När det hände. Gud hade kickat heroin. Min bröstkorg bultade till och ut hoppade en liten tvättbjörn. Den slogs, klöste i ansiktet och släppte lös all ondska som jag haft inom mig. Rolf kom springade. Han började också slåss, mellan varje slag gav han mig en blinkning. Till sist låg alla fyra killarna där, med söndermosade ansikten. Med brutna revben. Med en dyr tandläkarräkning att vänta eller fina försäkringspengar att råna staten på.

Rolf, jag och tvättbjörnen gick hem.

Alla blir äldre. Världen går vidare. Alla kommer dö. Men vi kommer alltid leva för vänner, musik, sex och VÅLD.

Det var då jag insåg att ålderdomens vishet inte är ett substitut för ungdomens pornografiska livstil. Jag kan bli äldre för evigt.

Jag önskar Dan och Dan grattis till 25 år.

Sjukhus Rolf

Alla talar om dig Rolf. Livet är som en ölburk: Man dricker ur den men vill alltid ha mer, men de sista dropparna av det goda, är det som förstör hela smaken av nästa.

Jag satt tyst för mig själv som jag i princip hade gjort hela veckan. Bara suttit och runkat min nyrakade skalle. Det ser förjävligt ut, men det känns himmelskt. Jag hade precis gett upp hoppet om att någonsin få se Rolf ligga och vila på vägen igen då någon knackade på dörren med 5 starka knackningar och en svag. Jag öppnade hoppfullt dörren och fick en märklig syn.
Där stod den Vithåriga Tysken, den Blinde Dansken, Damen från turkkiosken, Den översexuella gamla kvinnan från gymmet, den Indiske Mannen och hans fru, som jag kallar den Indiske Frun. Utan att vara nedvärderande på något avskyvärt sätt.

De hade samlats för att hjälpa Rolf, vi skulle med gemensamma krafter åka till sjukhuset och väcka honom från de dödas rike. Vi äntrade den Vithåriga Tyskens volkswagen-buss och åkte, förbi bilar som ville sinka oss. Förbi människor som pekade finger. Förbi affärer som lockade oss med nedsänkta priser på glödlampor och apotekarläsk. Hela världen var emot oss.

Till sist var vi framme. Med bestämda steg klampade vi in på avdelningen: "Gamla människor, som kanske överlever i några dagar". I ett litet mörkt rum låg Rolf, livlös och naken. Jag bad de andra att stanna utanför en liten stund och gick sedan in i rummet iförd mina billiga Vans-kopior på fötterna som automatiskt förde min steg mot den lilla sängen.

Jag tog Rolfs hand, smekte den försiktigt och sjöng "Tra La La Lilla Molntuss" med en Damian Rice-influerad stämma. Rolf låg fortfarande helt stilla.

Jag kände att allting var slut och tänkte precis dra ur sladden när Rolf plötsligt öppnade ögonen och sträckte fram handen. "Hej, Rolf, en kopp kaffe skulle inte vara helt fel, kära vän".

Jag trodde inte mina ögon, men skulle bli ännu mer överraskad när Rolf plötsligt hoppade upp ur sängen som en lax i ett vattenfall och öppnade fönstret. Rolf sträckte ut sin hand mot mig i en öppen gest. "När livet är över finns det bara ett sätt att få det under sig igen" Jag tog hans hand och plötsligt flög vi, långt över marken, svävade fram som asplöv under en stormig
höstdag. Mörkret föll över Linköping och under oss lyste ögonen från den magiska katten när han återigen var ute på äventyr i Rydsskogen.

Rolf sneglade bakåt mot mig och blinkade med ena ögot.
"Inatt kan vi med sanning säga... att tillsammans är vi oslagbara"

Det var då som jag insåg att med människor som mig och Rolf kan aldrig jämlikhetspolitiken utvecklas och kommunismen aldrig bli en världsideologi.

Vi flög hem och tittade på Dawsons Creek och insåg att Dawson antagligen är homosexuell.