Sjukhus Rolf

Alla talar om dig Rolf. Livet är som en ölburk: Man dricker ur den men vill alltid ha mer, men de sista dropparna av det goda, är det som förstör hela smaken av nästa.

Jag satt tyst för mig själv som jag i princip hade gjort hela veckan. Bara suttit och runkat min nyrakade skalle. Det ser förjävligt ut, men det känns himmelskt. Jag hade precis gett upp hoppet om att någonsin få se Rolf ligga och vila på vägen igen då någon knackade på dörren med 5 starka knackningar och en svag. Jag öppnade hoppfullt dörren och fick en märklig syn.
Där stod den Vithåriga Tysken, den Blinde Dansken, Damen från turkkiosken, Den översexuella gamla kvinnan från gymmet, den Indiske Mannen och hans fru, som jag kallar den Indiske Frun. Utan att vara nedvärderande på något avskyvärt sätt.

De hade samlats för att hjälpa Rolf, vi skulle med gemensamma krafter åka till sjukhuset och väcka honom från de dödas rike. Vi äntrade den Vithåriga Tyskens volkswagen-buss och åkte, förbi bilar som ville sinka oss. Förbi människor som pekade finger. Förbi affärer som lockade oss med nedsänkta priser på glödlampor och apotekarläsk. Hela världen var emot oss.

Till sist var vi framme. Med bestämda steg klampade vi in på avdelningen: "Gamla människor, som kanske överlever i några dagar". I ett litet mörkt rum låg Rolf, livlös och naken. Jag bad de andra att stanna utanför en liten stund och gick sedan in i rummet iförd mina billiga Vans-kopior på fötterna som automatiskt förde min steg mot den lilla sängen.

Jag tog Rolfs hand, smekte den försiktigt och sjöng "Tra La La Lilla Molntuss" med en Damian Rice-influerad stämma. Rolf låg fortfarande helt stilla.

Jag kände att allting var slut och tänkte precis dra ur sladden när Rolf plötsligt öppnade ögonen och sträckte fram handen. "Hej, Rolf, en kopp kaffe skulle inte vara helt fel, kära vän".

Jag trodde inte mina ögon, men skulle bli ännu mer överraskad när Rolf plötsligt hoppade upp ur sängen som en lax i ett vattenfall och öppnade fönstret. Rolf sträckte ut sin hand mot mig i en öppen gest. "När livet är över finns det bara ett sätt att få det under sig igen" Jag tog hans hand och plötsligt flög vi, långt över marken, svävade fram som asplöv under en stormig
höstdag. Mörkret föll över Linköping och under oss lyste ögonen från den magiska katten när han återigen var ute på äventyr i Rydsskogen.

Rolf sneglade bakåt mot mig och blinkade med ena ögot.
"Inatt kan vi med sanning säga... att tillsammans är vi oslagbara"

Det var då som jag insåg att med människor som mig och Rolf kan aldrig jämlikhetspolitiken utvecklas och kommunismen aldrig bli en världsideologi.

Vi flög hem och tittade på Dawsons Creek och insåg att Dawson antagligen är homosexuell.